Mån 28/2



Om det är någon som undrar vart jag tagit vägen,

kan jag tala om att vårkänslorna har infunnit sig.
Har börjat vårstäda för fullt + bakar o lagar mat som aldrig förr.
En bieffekt av soppätandet. Men alla andra uppskattar det väldigt mycket.
De blir väl fetare på kuppen av alla smarriga kakor. Har nu hållt på med
sopporna i 7 veckor och gått ner 12 kg. Ska fortsätta 3 veckor till. har lite
ångest över att börja äta. Tittade lite i kokboken man ska använda, så många
ingredienser till varje rätt + att man ska äta 6ggr.










I går var vi på valpkursen. Lizzie är jätteduktig!! Hon fick
beröm utav läraren som tyckte att hon var en liten "pärla".
Här hemma skrattar de åt mig när jag säger att det går så
bra. För här hemma är hon ett riktigt litet monster. Hon är
inte rumsren, vill slicka på disken när jag ställer in den
 i diskmaskinen. Hoppar upp med tassarna på köksbänkarna
och tar det hon kommer åt t.ex. häromdan när jag skulle
ha främmat och hade bakat en pannkaksrulle som skulle
svalna då hade hon dragit ner den på golvet och börjat äta
på den. Hon river ut soppåsar och slaskhinkar om man är
oaktsam med förvaringen av dessa. I går åt hon också upp
resterna av en råtta som katten inte ätit upp. Sedan spydde
hon upp hela härligheten på golvet i köket.









I går tog vi en promenad och som vanligt följde Kisse med.
Nu när det är snö och kallt brukar han stanna nere vid torpet
och vänta på oss. jag glömde bort honom för jag gick över
gärdena hem. När jag skulle åka på kursen hade han fortfarande
inte kommit hem och då hade det gått ca 3 och en halv timma.
Jag tog bilen ner till torpet och ropade på honom, då kom han
springande emot mig men vek av framför mig sedan stog han
vid knuten med skräckslagen blick och rest "ragg". Efter lock
och pock kom han fram till mig. När jag fick tag på honom var
han helt oregelig, gick knappt att hålla. Jag undrade om det
verkligen var rätt katt försökte kolla på hans jack i örat men
det gick inte. Slängde in honom i hundburen och körde hem
i ilfart under högljudda protester från Kisse. När jag öppnade
buren rusade han till baksidan av huset och då förstog jag
att det var rätt katt. Han måste ha varit med om en traumatisk
händelse. Kröp in i deras kattbur och inte ens i morse kom han
ut och hälsade, spann inte heller. Först till middagen kom han
ut och åt och han spann när jag äntligen kunde klappa honom.
Jag hade aldrig förlåtit mig själv om det hade hänt honom något.






Kommentarer
Postat av: Sofie

Hon är duktig, lilla monstret! Bäst i klassen:D Hoppas att kisse repar sig och blir sig själv snart.

2011-02-28 @ 16:14:59
Postat av: Anna Johansson

Verkar som du kör samma taktik hemma som jag gör på jobbet. Jag göder mina arbetskamrater så ser jag smalare ut i jämförelse. :)



2011-03-01 @ 22:17:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0